Livet på Möllan fortskrider...

Då var man helt tillbaka igen, Tokyo är numera ett minne, om än ett mycket starkt minne. Reslustan har bara spätts på och vi snackar redan om nästa resmål som om det vore ett faktum. Som en sann sneakernut så bläddrar man igenom diverse hemsidor och hypebloggar i jakt på fler skor trotts att man hade ett byte på 11 par från Tokyo. Tokyo, känn på det ordet lixom... hur kan man inte längta tillbaka? Tokyo hade mycket som inte finns här. Men man blir ju hemmablind. Möllan har mycket som inte går att ersätta. Det är ett lugn som sprider sig i kroppen så fort man kommer innanför "Möllevången"-skyltarna, men ändå man vill tillbaka till Tokyo, till New York, till San Francisco, till Berlin... och man vill till nya resmål. Ibland känns det som om man undervärderar Möllan när man längtar bort. Men om sanningen ska fram så är det ingen annan stans man känner sig så hemma som på Möllan. Möllan är helt enkelt jag. Och per definition så är det alltså jag som ÄR Möllevången.